Jag har ju berättat om 2009 som varit ett jobbigt år för mig. Jag har inte berättat helt varför dock. Dels för att jag mått så dåligt och verkligen velat komma på fötter först. Ibland tänker jag att det varit lättare om jag varit öppen med allt, att slippa spela. Men sedan vet vi ju alla hur många det är som läser, hur vissa dömer och vrider på orden och det är inget jag orkat ta mitt i sorgen. I mars 2009 blev jag & R äntligen gravida igen, vi hade försökt ganska länge och när plusset kom så var det helt ofattbart. Tyvärr blev lyckan inte långvarig då det slutade i ett MA (missed abortion). Det blev en tung vår men vi valde att gå vidare och fortsätta kämpa. Min första mens efteråt störtblödde jag. Läkaren hade själv sett att det inte fanns några rester kvar efter missfallet så jag vet inte varför det blev så, hjärnan kopplade kanske inte. Jag skrev i bloggen om mensen eftersom jag blev ganska skärrad. Men återhämtade mig snabbt. I juli plussade vi igen och var så glada att det gick så snabbt ändå. Nu måste det väl ändå gå vägen! Det gjorde det inte. Även denna gång slutade det i ett MA och funderingarna över vad som är FEL på mig satte igång. Ett missfall, ok. Det händer. Men två på raken, och som påminde om varandra. Varför? Vi har svårt att bli gravida och tydligen även svårt att behålla barnet. En tuff tid började. Det tog oerhört hårt på mig och jag hamnade i en depression. Tre veckor efter det andra missfallet så dog min Morfar... Jag hade svårt att ta mig ur det jobbiga. Jolie och min man, mina vänner, min familj. Utan dem hade jag aldrig tagit mig upp. Livet gick vidare och jag försökte hitta glädjen lite varje dag, och det gjorde jag ju tack vare min fina dotter ♥. Men sorgen om att aldrig kunna ge henne syskon fanns där och vi ville så gärna försöka igen och vi gjorde det, även om vi kanske inte orkade. Det fanns inget alternativ. Men när det inte tog sig så kom stressen, oron, ångesten och min kropp var i upplopp. Det kändes som ingenting fungerade. I februari fick vi en nystart. Vi bestämde oss för att åka utomlands i en vecka. Komma bort från allt, slappna av, ha de bra. Bara vi. Och det blev räddningen! Jag slappnade av därborta. Vi kände att vi levde igen. Vi har ett bra liv, en underbar dotter och resten får väl helt enkelt vänta. Det kanske inte är vår tur nu. Så där bestämde vi oss för att "leva livet" och ha en underbar vår och sommar för att ladda batterierna. Jag blev mitt gamla glada jag igen och det var många som sa att jag verkade så glad när vi kom hem. Jag VAR glad! I mars åkte vi till Stockholm för att gå på Melodifestivalen i Globen, den stora finalen med VIP-middag. Vi hade köpt med oss bubbel till rummet och maken köpte ett gravtest eftersom min mens var lite sen. Jag hade testat två dagar innan och det var negativt så jag fattade ju att det var kört men blev inte så ledsen denna gång eftersom vi inte riktigt försökt. Eftersom vi skulle dricka den kvällen så tyckte i alla fall maken att vi skulle ta ett test och jag kissade på stickan när vi kommit till hotellrummet. Det var ett digitalt test så man skulle vänta några minuter, la ifrån mig det bredvid handfatet och gick ut från toan så maken skulle få kissa. Han kommer ut från toan efter några minuter och hans ögon lyser av lycka. Jag skriker" Du får inte luras!!! Man gör inte så, det är inget att skämta om!" då jag var säker på att han lurades. Men det gjorde han inte. Det stod Gravid... Firade med vatten hela kvällen :-)