<p style="text-align: center;">Fick en fråga under gårdagens inlägg om att vara tvillingmamma och trebarnsmamma:</p> <p style="text-align: left;"><strong>Jag känner igen mycket av det du skriver. Har själv varit nära utmattningsdepression många gånger och nära separation en gång när barnen var väldigt små; att vara småbarnsförälder är tufft framförallt om man (som jag) har mycket krav på sig själv och man som par skiljer sig i hur man hanterar en tuff situation.</strong></p> <p style="text-align: left;"><strong>Jag undrar en sak, på vilka sätt tycker du dina pojkar är olika sin storasyster? Du nämner att de är mer fysiskt aktiva, hur ser det ut med intressen/leksaker/empati? Var det svårare att knyta an till en son än en dotter? Har två underbara flickor (och har sen jag varit liten sett mig som flickmamma) men längtar ofta efter en trea, men är ibland rädd att det skulle kunna bli en pojk som jag inte kan knyta an till vare sig med intressen eller sätt att vara, har lättare att identifiera mig med ”flickors” sätt och intressen. Förstår att det till stor del har med yttre faktorer att göra då man själv formar dem förstås, men en viss del är ju ändå kopplat till könet. Kram</strong></p> <p style="text-align: left;">Jag kände också så innan jag fick pojkarna att "jag är ju en flickmamma! Hur ska jag kunna ta hand om pojkar?" Jag kunde knappt tro på att det var pojkar i magen först haha. Och med Jolie trodde jag att jag väntade en pojke.</p> <p style="text-align: left;">Men tro mig, det är INGENTING som gör det lättare eller svårare med att få en son eller dotter. Vi har behandlat dem lika och alla barn är ju individer och sin egna person. Pojkarna har lekt väldigt mycket med Jolies leksaker, klätt ut sig till prinsessor och velat vara som sin syster. Samtidigt som bilar alltid varit deras största intresse. Helt sjukt ändå, men det kom redan när de var bebisar och intresset har varit så starkt sen de var så små. De är mjuka, kärleksfulla och omtänksamma till sättet. Precis som Jolie, men mer röjiga och vilda eller hur jag ska förklara : ) Så visst är det skillnad på så vis, men så kanske det varit även om det varit en pojke och en flicka eller två flickor. Det vet jag inte faktiskt. Till många sätt är alla syskonen lika måste jag ändå säga, och så väldigt olika var och en : ) Och det här med intressen som kanske är typiskt för pojkar tycker jag bara varit väldigt roligt att ta del av. Jag hoppas de bär med sig sina kärleksfulla sidor hela livet, för jag märker hur påverkade de blir av vänner och klasskompisar som anmärker på det här med tjejfärger och tjejleksaker mm. Pojkarna har ju aldrig brytt sig innan. Stolt cyklat runt på syrrans knallrosa cykel, Romeos högsta önskan när han fyllde 4 var <em>My Little Pony</em>, de har gått klädda i glittriga klisterörhängen och varit såå stolta. Tills en kompis säger något och tyvärr smittar av sig sina fördomar och vad de lärt sig. Jag puschar och försöker bygga bra grunder men det är svårt ibland. Och vissa strider är viktigare än andra. Jag vill såklart att de är trygga och säkra i sig själva och gör och tänker som DE vill. Jag förstår att de tar åt sig, men som tur är står de också på sig många gånger och har även vänner som stöttar och också är opåverkade av dumma fördomar.</p> <p style="text-align: left;"> </p> <p style="text-align: center;">Bästa i livet är dessa tre mirakel!</p> <p style="text-align: center;">Kram/E</p>