GRAVIDLISTAN

Snart är det Mors Dag och eftersom mitt huvud är så oerhört insnöad på bebisar och om en fyra är en god idé att drömma om eller ej så kör vi helt enkelt en gravidlista. Lite kul att se tillbaka på sina graviditeter så här i efterhand också.

När blev du mamma?  Jag var 25 år när jag fick min Jolie. Så redo som jag bara kunde bli : )

Hur många barn har du? Tre mirakel. Jolie som fyller 10 i augusti och Enzo & Romeo är 6.5 år.

Var graviditeterna planerade? Ja det var de, båda två även om den andra kom lite som en chock då vi först fått två missfall på raken och sedan gett upp lite och ”slutat försöka” på samma vis.

När berättade du om graviditeterna? Med Jolie berättade vi redan i v.8, på julafton. Men pojkarna berättade vi i vecka 12-13 om jag minns rätt.

Hur många barn vill du ha? Jag har alltid drömt om en stor familj och tre barn har känts helt perfekt och jag har varit så över bebis- och småbarnstiden. Tills nu när barnen går i skolan. Då vet jag inte om jag är SÅ över bebistiden ändå. Men det är ju mycket som ska klaffa.

Tätt ihop eller långt isär? Vi började försöka med syskon till Jolie är hon var runt 1.5 år då vi ville ha ganska tätt. Det skiljer 3 år mellan J och grabbarna och det tycker jag är helt perfekt.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?  Ja ganska, jag menar att bära ett barn, eller två!, i magen och sedan föda dessa mirakel. Hur funkar det? Helt fantastiskt och overkligt!

Nyfödd Jolie!

Hur var graviditeterna? Jag älskade att vara gravid, och mådde mest bra med Jolie i magen. Trött, enormt hungrig och levde på gräddglass typ. Övriga cravings var gröna äpplen, korvstroganoff, stuvade makaroner och sura/syrliga godisar. Inget av detta är favoriter annars. Jolie älskar idag gröna äpplen och stuvade makaroner haha. Jag gick upp 22 kg med Jolie och har tänkt efteråt att om jag ätit mindre gräddglass och rört mig mer kanske jag inte gått upp så mycket, men samtidigt får jag sådan utomjordisk hunger som gravid, att det går inte att stå emot så jag tror jag hade gått upp lika mycket om jag levt på sallader.

Med grabbarna mådde jag också bra men halvvägs blev de väldigt tungt och jag kände mig ensam. Och rädd. Hur skulle jag klara att ta hand om två bebisar samtidigt? Blev ganska nere på slutet och grät var dag då det kändes som magen sprack sista veckorna och ryggen orkade inte hålla upp magen. 35 kg gick jag upp med pojkarna, och minns att barnmorskan ruskade på huvudet när hon vägde mig på förlossningen för att hon tyckte att jag bara hade mage. Jag kände mig dock som Barbamamma! De 35 kilona rasade dock efter förlossningen så vet inte vad som vägde så mycket, vätska kanske. Kilona var borta på några veckor men magen tog skada och var trasig.

 

Jag & Jolie ett par månader innan jag blev gravid och väntade tvillingarna

Gillade du att vara gravid? Ja det var ju något jag verkligen ville men det var som sagt tungt med pojkarna, inga kläder passade sista tiden och jag kände mig lite fången i min egen kropp.

Visste du vilket kön det skulle bli? Ja vi var så nyfikna och ville på något vis förbereda och relatera lite innan. För att förstå på riktigt. Men vi fick aldrig något säkert svar med Jolie utan barnmorskan trodde att det var en tjej men sa samtidigt att hon var inte säker. Så jag trodde det var en pojke fram till förlossningen. När vi var inskrivna och värkarna satt igång så kände jag att det var en Jolie : ) Minns att jag sa det till Robin, då vi inte riktigt enats om pojknamn, att nu behöver vi inte fundera över namn. Det ÄR en Jolie. Och visst var det så : )

Men pojkarna gjorde vi flera tillväxt-ul och även ett specifikt i 3D och där var de säkra att det var två pojkar. Det tyckte jag var svårt att ta in, då jag föreställt mig att jag bara vet hur man är en flick-mamma. Ja jag vet, säg inget haha. Man får de mest konstiga funderingar om sådant man inte vet helt enkelt.

 

Hur var förlossningarna?  Jag skulle föda utan smärtlindring med Jolie, det skrev vi i förlossningsbrevet. Men jag hade så fruktansvärt ont när vi var inskrivna och värkarbetet startat. Jag är smärttålig och tänkte att jag vet att det kommer göra ont, men jag kommer att klara det. Men värkarna gjorde så ont att jag ville försvinna, ställa in kalaset och inte vara med längre. Typ så. Det visade sig också att jag öppnade mig väldigt sakta. De ca 6 timmar jag var på förlossningen med värkar så öppnades jag bara från 2 till 4 cm. Fick epidural på eftermiddagen (vi kom in på morgonen efter att vattnet gått och värkarna startade direkt) och då kunde jag samla lite kraft igen men ganska kort därpå så sjönk Jolies hjärtljud och jag sövdes ner och de plockade ut Jolie. Traumatiskt men är så klart tacksam över hur snabbt de agerade ♥

Gravid med tvillingarna, magen var enorm redan efter vecka 25

Med tvillingarna ville jag ha kejsarsnitt redan från början. Dels var jag rädd att min kropp inte öppnar sig som den ska och dels så var jag så oerhört slut den sista tiden med pojkarna i magen, att jag inte skulle orka en förlossning som kanske skulle dra ut på tiden. Var så rädd att något skulle hände med barnen och ville förbereda mig och se fram emot deras födelsedag, inte vara rädd. Fick gå på aurora-samtal och de var först inte särskilt tillmötesgående. Jag grät varje gång och fick inte besked förrän vecka 35. Det var tufft.

När det sedan var dags så var pojkarna i vecka 36+5 och vi skrevs in tidigt på morgonen. Jag hade molvärk i bilen hela vägen in till Uppsala (5 mils resväg) men tänkte inte så mycket på det eftersom jag ofta fick molvärk och sammandragningar när vi åkte bil). När vi fått vårt rum så sa de att det var andra före oss så vi skulle vänta där i några timmar innan det var min tur. Jag gick på toaletten och såg att jag blödde. Vi ringde på en sköterska som kopplade upp mig och såg att jag hade värkar med ca 3 minuters mellanrum. Pojkarna var på väg och jag fick snittas direkt istället. Personalen var fantastiska och bad om ursäkt för att jag inte fick det planerade snittet jag velat men jag var bara glad över att tvillingarna var redo och att de skulle födas denna dag oavsett. Allt var meningen ♥

Storasyster Jolie med Romeo & Enzo då vi kommit hem från BB ♥

Hur var första bebistiden? Det kändes helt overkligt och ja nästan kriminellt att åka hem med en liten bebis. Skulle vi ta hand om denna lilla människa helt själva? Jag åkte på en kraftig infektion och mådde riktigt dåligt första veckan men sedan fick jag medicin och det var en mysig tid med vår lilla Jolie. Många promenader och mysstunder och försöka lära känna denna lilla människa ♥ Sömnbristen är tuff och jag både älskar och är lite rädd för den första tiden, innan man har riktiga rutiner och så.  Mysigt och jobbigt på samma gång. Jag har tyckt det varit som roligast efter 6 månader med alla barnen.

Hade du bestämt namnen sedan innan? Ja med Jolie så kom vi till slut överrens att det var en Jolie om det var en tjej i magen. Jag hade Romeo som favoritnamn annars.

Med pojkarna tyckte vi det var jättesvårt! Till slut kom vi överrens om att välja varsit namn. Jag ville då ha Romeo och Robin valde Enzo. Och med facit så blev det de bästa namnen jag kan tänka mig och så passar de också ihop alla tre namnen då de har E och O i sig (viktigt haha). Jolie, Enzo & Romeo ♥

STOLTHET

IMG_2058

Godkväll sweeties! Vika tvätt och fixa, detta ständiga projekt. Hur gör ni? Har ni en eller fler dagar i veckan då ni fixar med tvätt eller gör ni som jag och fixar vareviga dag? Kanske skulle man effektivisera genom att dela upp det på vissa dagar bara. Känns som ett evighetsgöra utan slut. Vilket det i och för sig också är haha.

 Äntligen har jag landat i soffan efter en dag som gått i ett. Men så skönt med vardag igen faktiskt, även om jag fick starta den lyxigt med ett frisörbesök : ) Så galet nöjd, tack underbara Maria! Ska fota i rätt ljus så nu får se sen : ) Blev en liten makeover då jag ville få till en mörkare bottenfärg som går i ton med min egen färg. Men jag är fortfarande blondie med kalla längder.

Idag har vi varit på utvecklingssamtal för Enzo & Romeo. Älskade barn, så fantastisk det är att höra om hur det går för dem i skolan och hur de är som personer när de är där. Jag är så stolt över mina barn, helt galet stolt ♥

När jag berättade för Enzo vid nattningen att jag är så stolt över honom, hur han är som person och hur han övar och kämpar, är en fantastisk kompis och en sån ärlig och hjärtlig kille. Då säger han ”Jag är stolt över dig också mamma!”

Ni vet, sådana ord som etsar sig fast i hjärtat för alltid.

Att få barn är verkligen som att ge en bit av hjärtat till varje barn. Allt de går igenom känner jag av. Hjärtat är ständigt utsatt. Och man älskar så galet mycket och vill alltid bli en bättre människa. För dem. Mina mirakel ♥♥♥

 

Dagens attentat i vår huvudstad berör oss alla. Så fruktansvärt tragiskt och skrämmande. Jag kan inte förstå, samtidigt har man befarat och varit rädd för just detta. Vi måste låta det goda vinna. Det får inte vara så här. Jag sörjer med alla drabbade och ber för att det får ett slut. Var rädd om dig ❤

TRIO

13576343_10157133902085711_2123350055_n

En sommarbild på världens bästa trio ♥

Idag har jag varit med Enzo & Romeo i skolan. Vilken underbar dag! Pojkarna har laddat för det här så länge ♥Fantastiskt att få vara med och se hur de jobbar & leker, hur de är med sina fröknar & vänner. R var också med nästan hela dagen och blev snabbt barnens favorit när de spelade bandy : ) Jag är så oerhört stolt över mina underbara barn! Känns så härligt i hjärtat över att de går i en sådan bra klass med fina vänner & fröknar.

Efter skolan hämtade vi Jolie och nu har vi ätit en supertidig middag eftersom vi ska till sportallen vid 16 och sedan är det ridskola & storstädning på schemat. Somnar nog tidigt ikväll : )

Kram/E

 

EGENTID? NEJ GUD FÖRBJUDE

Åh vad jag skrattade högt åt detta inlägg från Hej Hej Vardag (hur bra är inte hon ♥) Jag har också läst den artikeln hon syftar på som delas hej vilt på fb och blir såå matt.

Det känns som det ”finaste” idag är att aldrig någonsin ha barnvakt och herregud, att ta hand om sig själv, träna eller vilja göra något på tu man hand, det är fruktansvärt. Varför skaffar man ens barn då? Stackars barn…

Eller?

Så här ser jag det. Jag älskar att vara mamma, det skriver jag ofta om här och det vet också mina barn för herregud vad jag tjatar om det. Jag älskar att vara med mina barn och kan också vara det mer än de flesta eftersom jag jobbar mycket hemifrån och har gjort det sen de var små. Det är verkligen något jag är oerhört tacksam för. Vi har våra traditioner och gör det mysigt så ofta vi kan. Hela familjen är ganska överrens om att familjetid är bästa tiden ♥ Och även om vi tycker det så är det så att ibland så behöver mamman och pappan gå på dejt för att också ta hand om kärleken en stund. Alternativet med att kanske tappa bort varandra är ingenting jag vill testa. Skilsmässostatistiken talar sitt tydliga språk men jag har träffat mannen i mitt liv och vill inte att vi ska tappa bort varann och vår kärlek när livet är tufft. Jag vill leva med min man & mina barn, alltid! Och ja kanske behöver mamman göra något bara hon, medan pappan är själv med barnen. Och tvärtom. För att få ta hand om sig själv en stund också, och återkomma med positiv energi och därmed vara en ännu bättre förälder. Detta är inget som våra barn lider av och jag förstår inte varför det skulle vara fel. Var och en känner ju vad som är bäst för sin familj. Det handlar ju inte om att INTE vilja vara med sina barn.

Jag ”skaffade” inte barn för att ha barnvakt. Såklart. Men jag har faktiskt lärt mig att det inte är fel med att låta barnen också få umgås med andra vuxna, i mitt fall barnens farmor & farfar samt moster & morbror, lite då och då. Våra liv i allmänhet är enormt pressade med jobb och allt runtomkring som ska flyta på, vi jobbar långa dagar och även helger ibland, men slår knut på oss för att barnen aldrig ska lida av det. Jag och R, precis som alla föräldrar jag känner, gör allt för sina barn och för att barnen ska må så bra det bara går. Vissa av oss har lätt att få barnvakt, vissa av oss har ingen som kan hjälpa till men de flesta har någon nära, precis som vi, som så klart gärna vill ställa upp ibland. Det är ju en gåva även för dem, som får ta del av våra älskade barns liv ♥

Heja alla underbara föräldrar som försöker, kämpar & älskar era barn för allt i världen. Heja er som vill ge barnen bästa grunden för ett bra liv. Heja er som skjutsar, pysslar, läser, torkar snor och tvättar leriga kläder. Heja er som lagar ekologisk mat. Eller köttbullar och makaroner. Heja er som kliver på legobitar mitt i natten, sjunger vaggvisor kväll efter kväll i timmar, som letar efter snuttefilten 02.30, som får gosiga kramar av de finaste små knubbiga armarna. Heja er som kämpar med overaller, bajsblöjor, fel skor och mössor och vantar. Heja er som får ta del av alla fantastiska ord som kommer från era barns munnar, alla skratt och leenden. Och tårar, och frågor. Ja alla tusentals frågor. Heja er som får umgås med dessa fantastiska barn varenda dag. Heja er som lyssnar på tjat i affären klockan 16.00 och blodsockret är i botten. Heja er som försöker. Heja er som gör om och gör rätt. Heja er som ser era barn. Och andras!  Och heja er vuxna som stöttar och hejar på varandra. Ni är fantastiska!

Heja!